Marie Johansson

Ett möte med Marie blir man både lugn, glad och varm av. Trygg. Hon är inte obekväm eller rädd. Vi sitter tysta en stund. Det är fortfarande bekvämt. Hon är sjuksyster, vilket jag tänker passar henne perfekt. Hon träffar dagligen människor med historier, livsöden och ryggsäckar. 

Jag blir givetvis nyfiken på hennes egna. 

Vad bär du på för livshistoria?

För 16 år sedan förlorade jag mitt barn i magen, vecka 37 + 4. Men under förlossningen höll även jag själv på att förlora livet. Det hade kunnat sluta i en riktig katastrof för min man Peter.

Jag kände en dag att det blev lugnare i magen, men det var ju min första graviditet så jag visste ju inte riktigt hur det skulle vara. Jag hade tidigare skrivit ett arbete om barn som dör i magen, så det låg och gnagde lite i bakhuvudet. Sen ville jag inte säga något. För det man säger högt det är sant.

Så ringde jag barnmorskan som lyssnade efter bebisens  hjärtljud… hon hittade inga…. konstaterade det jag befarade och någonstans redan visste. Navelsträngen hade tvinnats så många varv runt sig själv att det stoppat all tillförsel till bebisen.

De satte igång mig dagen efter och på kvällen var det dags för förlossning. Jag blev rekommenderad att föda vaginalt, hålla honom, se och uppleva honom. Det är bäst för bearbetningen sa läkarna.

Under förlossning tillstötte komplikationer. Jag fick koagulationsrubbning, vilket kan hända (dock en ovanlig komplikation)  när man bär ett barn som inte lever. Jag höll på att förblöda och kände, att nu dör jag.

Men mig räddade de, dessvärre kunde vi inte rädda vår son. Pontus.

Vi skapade minnen av honom. En hårlock, fot- och handavtryck samt hade en namngivning.

Det starkaste minnet är ändå när vi skildes åt på sjukhuset, det glömmer jag aldrig. Det var fruktansvärt att se Pontus åka iväg i korridoren åt ett annat håll.

Det blev en enorm tomhet. Tomheten av att inte ha rollen som mamma även om jag var mamma. Att åka hem utan Pontus. Att inte gå med sin barnvagn och vara med i föräldragruppen på BVC.

För mig blev gravplatsen en viktig plats, där fick jag vara just mamma.  

Hur bearbetade du tomheten?

Jag berättade för alla som orkade lyssna. Sedan hade jag bra hjälp av en präst som jag träffade redan på sjukhuset. Vi pratade mycket om saknaden och sorgen. Både av att inte bli mamma, men även av hans framtid som vi inte fick följa.

Sedan började jag engagera mig i Spädbarnsfonden där vi är många som delar dessa historier, och där vi även fick tillåtelse att skratta och må bra! Att få stöd i att hitta en fortsatt väg framåt.

Hur har den här händelsen påverkat dig? 

Att livet är för dyrbart för att kastas bort. Jag är en riktig höns- och curlingmamma, oroar mig ofta och tittar hellre till dem en gång för mycket. Jag räds heller inte att ställa de svåra och jobbiga frågorna. Jag kan hantera svaren, står stadigt och kan hantera samtal och svåra livshändelser.

Sedan har jag ju fått möjligheten att träffa alla fantastiska människor via Spädbarnsfonden där jag får vara med att hjälpa andra, hålla samtalsgrupper och motivera andra till att gå vidare. Det har stärkt mig.

Hur har den här händelsen påverkat er som familj?

Vi hushåller och samlar på goda relationer, vi ödslar inte energi på det som inte ger. Min man och jag kom starkare ur krisen och våra två barn här på jorden har en brorsa i himlen. Vi firar Pontus födelsedag varje år med tårta och öppnar ett paket vid graven på jul.

Vi är starka tillsammans, känns ibland som att det är vi mot världen.

Hur kände du inför att bli gravid igen efter händelsen? 

Det var blandade känslor. Eftersom min kropp fortfarande inte kommit tillbaka efter traumat så fick jag hormonbehandling som hjälpte igång min ägglossning. Under graviditeten gick jag på täta ultraljud och lyssnade ofta på fosterljuden. Förlossningen gick jätte bra, även där rekommenderades jag att föda vaginalt för bästa bearbetning, det är jag glad för.

När jag fick vår dotter så var det först då jag förstod vad jag förlorat två år tidigare. Värst var det första månaderna hemma. Jag och min man sov och vakade över vår dotter i skift. Jag var jätte rädd att hon skulle dö i plötslig spädbarnsdöd. Den rädslan avtog markant med vår son några år senare.

Med båda barnen ville jag inte gå över vecka 37 så då blev jag igångsatt. Det märkliga var även att vår son, tredje barn, blev beräknad till Pontus födelsedag.

Det finns ett uttryck som säger att ”ensam är stark”, vad tänker du kring det?

Det tror jag inte på. Jag tror man behöver sin chaufför på livsbussen när man inte är kapabel att köra den själv. Sen behöver man en dosa ”jävlar anamma” själv givetvis, och med det kanske man klarar sig stark en stund, men inte särskilt länge.

Det sägs att ”det som inte dödar oss gör oss starkare”, stämmer det?

Det håller jag med om. Livet rustar oss med det vi klarar av även om vi inte önskar erfarenheten. Men jag tycker att det är viktigt att använda oss av den, för sig själv och andra.

Vilket är ditt budskap till livet?

Att ta vara på det!

Varför väljer du att dela din historia här på min blogg?

För att det kanske kan hjälpa någon att berätta, ta hjälp och gå vidare! Ensam är inte stark, vi behöver varandra.

Hon säger att hon inte längre är rädd för svåra samtal. Det märks. Hon har hjälpt andra i samma situation under många år. Än idag, 16 år senare, tänker hon ofta på Pontus. Även om det inte längre är varje dag. Hon tänker på kärlek mer än saknad. Hon behåller traditioner. Hon finns vid graven varje år den 16 september kl. 20.59, som mamma till sitt tredje barn.

 Läs mer om spädbarnsfonden här