Att ha förmånen att träffa Maja, är som att möta ett energiklot. Alltid glad. En doer. Det få vet är att hon bär en mask, hon lärt sig att bära. Hennes ryggsäck visar sig vara full av olika erfarenheter. Möjligen därför hon bär masken så snyggt och naturligt. Hon har många års erfarenhet. Den är hennes sköld ut mot världen, även om den inte alltid står emot trycket från den psykiska ohälsan.
Vad bär du på för livshistoria?
Sen jag var liten har jag känt mig annorlunda. Det visade sig tydligt när jag gick i lågstadiet, även om min mamma märkte det långt tidigare.
På dagis hängde jag gärna med mattanterna och städerskorna, jag kände mig mer hemma bland vuxna. Det var svårare när jag började i skolan, där behövde jag mer vara med klasskompisarna. Vi ville inte leka samma saker eller kommunicerade på samma plan. Vi integrerade helt enkelt inte.
Vi med Aspergers syndrom fungerar ofta så, antingen drar vi oss till de yngre eller äldre. Jag har även borderline, en ätstörning och är reumatiker.
Jag var mobbad från trean till andra året på gymnasiet, då jag bytte skola. Jag var alltid själv utan att jag ville det. De sa elaka saker, tog och gömde saker som var mina samt hade en ”hata Maja” klubb. De skrev till och med ett brev till mina föräldrar i mellanstadiet där de beklagade sorgen över att de fått ett sånt fult missfoster till dotter.
Lärarna såg och hörde mycket utan att reagera. Vid ett tillfälle satt jag i klassrummet när resten av eleverna kom in för sent efter rasten och förklarade för läraren att ”hata Maja” mötet hade dragit över tiden. Det accepterade läraren och där satt jag.
Jag har alltid varit envis och mån om att gå i skolan. Jag ville ha bra betyg. Jag visste tidigt att för att få ett jobb behöver jag klara mina studier. Det satt i huvudet.
Jag var lika ensam hemma eftersom mamma och pappa jobbade så jag kunde lika gärna gå till skolan, där hade jag ändå en upp. Att jag var duktig i skolan var inte uppskattat av mina mobbare.
Eftersom skolan fungerade rent pluggmässigt fick jag min diagnos Aspergers relativt sent i livet, vid 17 års ålder. Det var väldigt jobbigt för mig då, jag förnekade och brydde mig inte. Det var en ryggsäck det inte hade kommit något bra ur. Men så började jag på ett gymnasium för oss med Aspergers och det förändrade mycket. Det var tryggt med samma klassrum, rutiner, samma lärare och jag behövde inte förklara mig eller känna mig dum om jag inte förstod något.
Under den här utsatta skoltiden elitsatsade jag även i kanot. Jag började 2003 som 11-åring och var som bäst mellan 2006-2008 där jag tog tre nordiska brons. Jag ville bli bäst, oavsett om jag inte var snygg eller fin, kunde jag här träna mig till att vara bäst. Samtidigt som jag gick i skolan så kunde jag träna uppemot 10 pass i veckan. Inte heller i landslaget blev jag accepterad eller omtyckt.
Vet att jag berättade en gång för en av mina kaptener om utfrysningen när jag fick till svar att det som sker på land får ni sköta själva.
Jag har alltid fått tillbaka att mobbningen är mitt ansvar.
När jag tränade som hårdast slutade jag även att äta. Både de aktiva och tränarna i landslaget såg att jag hoppade över måltider, men ignorerade. Vi kunde vara bort på läger eller tävlingar i flera dagar utan att jag åt. För mig kändes det helt fantastiskt, skön känsla att ha den kontrollen.
Sommaren 2009 orkade varken kroppen eller mitt psyke mer och jag blev inlagd för vård. Jag var självdestruktiv, hade ångest och självmordsbenägen. Mamma vågade länge inte somna på nätterna. Jag åkte verkligen en daglig berg- och dalbana. Här fick jag även diagnosen Borderline.
På sjukhuset lärde jag mig att skada mig själv. Jag rev mig och hade sönder glödlampor för att skära mig med. Det lättade på ångesten. Jag kunde lika gärna skada mig själv eftersom jag ändå var så dålig och ful. Det måste ju vara så eftersom alla sagt det under alla år.
Jag kom aldrig tillbaka till kanotsatsningen, även om jag ville.
Men livet blev ändå bättre. Jag kunde flytta till ett serviceboende, fick vård och samtalshjälp, började som funktionär på Friskis & Svettis, skaffade vänner och började träffa killar. Vänner som jag kan skratta med och lita på. Jag fick möjlighet att börja praktisera på Inda där jag nu är anställd. Jag älskar mig jobb och mina kollegor. Här kan jag vara precis den jag är och jag är äntligen en i gänget. Jag började bygga självkänsla och må lite bättre. Fram till ett år sedan då jag sjönk igen. Jag blev våldtagen.
Jag blev inlåst av två killar i ett hus och drabbades av Frozen Fright, som är en överlevnadsreflex som innebär att du blir passiv och inte kan göra motstånd eller skrika. En vecka senare valde jag ändå att anmäla honom och blev kallad till förhör. Utredningen lades ner för att jag inte sagt nej verbalt eller gjort fysiskt motstånd. Det räckte tydligen inte med att jag skakade på huvudet och tog bort hans hand ett flertal gånger.
Till hösten ska jag börja i en samtalsgrupp, det ser jag fram emot. Jag vill upp och tillbaka igen!
Hur skulle du beskriva att det är att leva med Aspergers?
Ni normalstörda föds med en regelbok, där allt står klart och tydligt hur samhället och det sociala samspelet fungerar. Vår bok är tom, den har blanka sidor. Vi måste läsa av och lära oss, vi måste skriva i den själva. Det kommer inte naturligt inifrån, som för er.
Jag måste tvätta samma veckodag, planera och strukturera, skriva inköpslistor, boka tid med mina vänner men även med mig själv. Där jag inte gör någonting. Jag tycker alla borde ha en släng av Aspergers!
Hur har ditt liv påverkat dig?
Jag är otroligt osäker som person, jag har svårt att acceptera eller älska mig själv. Både min självkänsla och självförtroende är skit. Jag har svårt att ta in när jag får beröm och komplimanger.
Hur bra är samhället anpassat efter er med en funktionsnedsättning?
Det är så olika, men vi har ett hårdare klimat idag som gör att vi inte får passa in om vi är olika. Vissa av oss får inte ens chansen att berätta om vår funktionsnedsättning. Ibland känner jag att det skulle vara lättare om jag exempelvis satt i rullstol och hade ett synligt handikapp. Vi med psykisk ohälsa bär ofta på en mask.
Hur ofta bär just du din mask?
Så got som alltid. Jag har den på jobbet, under mina instruktörspass, när jag är med mina vänner och oftast tillsammans med min pojkvän. När jag är helt själv åker den av. Jag mår ju fortfarande dåligt, dagar då jag gör mig själv illa eller inte äter. Det är nästan upp till 80 % skulle jag säga, även om det inte är hela dagar, som jag ändå mår sämre. Jag har accepterat det. Jag har mediciner som hjälper, får samtalsterapi och har mina verktyg.
Vilken är din största drivkraft?
Nyfikenheten, vad mer har jag inte gjort och upplevt. Jag vill inte missa något.
Vilken är din största utmaning?
Att tillåta mig själv att må bra. Det är en främmande känsla som jag upplevt för lite av.
Stämmer uttrycket ”Ensam är stark”?
Ja det har jag alltid varit. Men för att vara det behöver jag andra starka runt omkring mig. Så när jag faller så finns det någon som tar emot mig och hjälper mig upp igen. Som min mamma, hon är min hjältinna. Jag lever tack vare henne.
Du om någon bevisar att ”Det som inte dödar oss, gör oss starkare”, vad tänker du om det?
Min envishet är enorm. Jag har kunnat dö många gånger men ur allt har jag stärkts i förståelsen för andra människor. Styrkan över att se ur fler perspektiv.
Vilket är ditt budskap till livet?
Ge aldrig upp!
Hur ser du på framtiden?
Den ser bra ut! Det fanns en tid i mitt liv då jag bestämde mig för att när jag är 25 år då får jag ta mitt liv. Här är jag idag, 25 år och äter lunch med dig. Jag kommer alltid att kämpa, även om det är för en dag i taget. Jag kommer aldrig sluta att leva!
Varför väljer du att dela din historia på min blogg?
Vi är så många som lever i psykisk ohälsa idag. Vi behöver prata om det för att öka förståelsen och sluta skämmas över det.
Hon är bara 25 år, ändå så klok. Så stor ryggsäck. Ändå så stark och modig. Alla motgångar, ändå så viljestark. Idag bor hon och klarar sig på egen hand. Vänner och pojkvän. Hon älskar sitt jobb på Inda, hon föreläser och inspirerar andra till träning. Hon skrattar, är engagerad och ögonen lyser. Klotet glöder vidare, masken är vacker och hon har bestämt sig för att aldrig sluta leva.
Läs mer om Maja och hennes föreläsning