Johanna Ringmyr

Johanna Ringmyr
Jag sitter rörd och läser återigen Johannas mail som jag fick innan sommaren, när hon knackar på dörren. Hon har ställt bilen lite längre bort och gått sista biten, ifall hon skulle stå i vägen för någon på vår uppfart. Hon tackar ja till kaffe om jag ändå ska ha. Det blir så påtagligt i mötet med henne, att hon inte vill vara till besvär. Hon ursäktar sig om att hon kanske kommer att fälla tårar under vårt samtal. Jag hämtar näsdukar, som tryggt får ligga mellan oss under våra två timmar, där saker och ting klargörs hur hennes liv påverkat henne till att hon idag väljer att inte parkera på vår uppfart.

Vilken är din livshistoria?

Många har nog en idyllisk bild av min uppväxt, men i själva verket var det ett helvete. Mitt första starkaste minne är på nyårsafton när jag är 12 år, då jag och min lillasyster står och drar pappa i varsin arm och ber honom sluta. Ber honom sluta vara dum mot mamma. Morgonen därpå ber pappa om ursäkt och säger att det aldrig mer kommer att hända. Men det blev början av tre år i skräck med ett monster till pappa.

De värsta perioderna var lov, högtider och helger. När man egentligen ska ha mysigt hemma. Ett starkt minne från en påsk jag har är att jag och min lillasyster springer upp i skogen och gömmer en av pappas whiskyflaskor han köpt. För att pappa inte ska bli full. Men han räknar ut det och hotar oss med att han ska döda oss om vi inte tar fram den. Jag kommer fortfarande ihåg den fruktansvärda känslan av hans fotsteg utanför mitt rum.

Jag hade ett mål som barn, det var att få pappa i säng. För då blev det lugnt. Det var inte ofta jag fick det, honom i säng. Istället låg jag ofta vaken till 04.00 för att vaka över mamma som heller inte vågade somna innan pappa gick och lade sig. Sen ringde klockan igen vid 07.00.

Pappas raseriutbrott kom så snabbt. Han blev svart och okontaktbar. Jag fick inget gehör. En gång satt jag i soffan när han plötsligt började slå mig. Min ena syster såg detta och även mamma var medveten. Men det blev en tystad, ingen sa något.

Det säger så mycket om mammas medberoende och det som pågick hemma hos oss. Det var en tystnad, en outtalad hemlighet.  Ingen visste om pappas alkohol- och tablettmissbruk, eller så var det ingen som vågade ifrågasätta det.

Det känner jag som ett stort trauma idag, att ingen vuxen såg. Jag hade ingen att prata med, någon som kunde förklara att det som pågick var fel. Mamma var däremot noga med att säga till oss barn att det här inte var vårt fel. Jag har heller aldrig känt skuld i det.

Skolan var under de här åren min fristad, min trygghet. Många säger efteråt att ”hur är det möjligt, du som alltid var så glad”, men det var ju mitt sätt att hantera det.

Jag tror vi alla tre syskor och mamma hanterade det på olika sätt. Vi hade individuella överlevnadsdräkter på oss, för att klara av en dag i taget.

Jag vet att jag sa till mamma en dag att om inte vi flyttar ifrån den här terrorn och sjuka kontrollbehovet så drar jag.

Min lillasyster tände ett ljus på sitt rum om kvällarna och bad om att pappa inte skulle leva längre.

Det är inte förrän en kväll när min storasyster och mamma är hemma med pappa, och min syster åker på en smäll när hon ska skydda mamma, som allt får en vändning. Pappa går ut och de vet inte om han ska hämta hagelgeväret. Så de springer, flyr ut, gömmer sig i diket längs riksvägen och ringer en nära person som hämtar upp dem.

Här kan vi sluta oroa oss varje dag för om pappa hängt sig i garaget, hur full han ska bli på kvällen, om vad mamma ska utsättas för eller behöva se hennes skräckslagna tårfyllda blick.

Vi kunde börja andas. Börja leva.

Åren går, pappa läggs in både på psykiatrisk avdelning och på behandlingshem, efter hans 12-stegs program så lyckas han ta sig ur sitt långa missbruk. Idag är han nykter alkoholist sedan 15 år tillbaka. Min terapeut idag säger att jag måste skilja på missbruket och min pappa. Det gör att jag väljer att vilja ha en relation till honom. Vi kan prata öppet om traumaåren, han kommer ofta inte ihåg mina starka minnen, men han bekräftar dem. Han förnekar aldrig eller förminskar mig. Han förstår att han orsakat ofantlig smärta. Smärta som jag antagligen kommer att få leva med resten av livet.

Men den värsta smärtan i mitt liv är när telefonen ringer på morgonen den 25 mars 2012. Min lillasyster ringer och undrar om jag hört att mamma gått bort. Mamma. Hon hade omedvetet fått blodförgiftning av en lunginflammation som inte kroppen klarat av. Dygn av skrik, gråt, smärta avlöser varandra. Vet att jag tänkte ”nej inte mamma”, hon som kämpat så och äntligen var nykär. Ta pappa istället. Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig igenom den där tiden.

Här mitt i all sorg, kliver pappa in och blir en väldigt viktig person. Även han gråter och skriker av smärta och saknad. På mammas begravning ser jag hans läppar viska ”förlåt” vid hennes kista.

Idag är han en viktig person i mitt liv, men framförallt i mina barns liv. Jag är noga med att de får bilda sig sin egen uppfattning om morfar utan min dömda bild från tidigare år.

Han har visat att vi är viktiga genom att skapa traditionella träffar som julfrukost, luciafirande och grillkvällen på sommaren. Han är till och med barnvakt ibland.

Under mina perioder med utmattning, ångest och depression så har pappa varit ett av de viktigaste stöden.

Det hade jag aldrig trott när jag var 12 år.

När började du prata om mardrömsåren med pappa och vilka var reaktionerna? 

När allt hade börjat lägga sig efter flytten började både min historia och ångest trycka på. Tror jag berättade i början av första året på gymnasiet för mina kompisar. Vet att det var en lättnad, det var skönt att berätta. Reaktionerna var ofta förknippade med gråt och ”men du som alltid är så glad”. Jag vet att jag berättade min upplevelse som praktisk och faktamässig utan känslor. Jag grät inte själv när jag berättade. Det kom långt senare när jag blev tvungen att gräva och känna efter tillsammans med min terapeut.

Hur har de här två starka livshändelserna påverkat dig?

Uppväxten med pappa har påverkat mig väldigt mycket. Framför allt att jag ser faror i mycket. Jag tvivlar och är otrygg i mig själv. Rädslor och ångest. Ångesten har jag burit med mig länge, som ett svart tomt hål rakt in, den kanske jag får lära mig att leva med hela livet. Det har även gjort att jag har noll tolerans för alkohol och att jag kräver att man behandlar varandra med respekt. Jag vill aldrig mer ta skit från män.

Det som påverkat mig mest efter att mamma dog är rädslan över att vem som helst kan försvinna, över en natt. Där finns det inga utvägar, är man död så är man, då kommer man inte tillbaka.

Hur har din uppväxt påverkat andra? 

Att jag kunnat hjälpa många i min närhet, genom deras depressioner eller ångest. Det ger mig väldigt mycket och får mig att växa, när jag med min erfarenhet får möjligheten att stötta andra. I de situationerna känner jag mig både trygg och att jag kan vara mig själv.

Även mina barn har mått dåligt efter att deras mormor plötsligt gick bort, det har känts bra för mig att jag vågat vara ärlig och öppen kring ångest även för dem.

Vad tänker du kring uttrycket ”Ensam är starkast”?

Nej tänker jag, det finns ingen anledning att vara stark ensam. Givetvis är det bra att bygga upp en inre styrka, men inte att isolera sig eller att inte be om hjälp. Hade jag varit ensam genom mina kriser, hade jag inte suttit här idag.

Det sägs att ”det som inte dödar oss gör oss starkare”, stämmer det?

Absolut, man kommer ur krisen med massor av lärdomar. Ibland vill man ge upp, men man kämpar ändå och det ljusnar, och då känner man att vad bra det blev. Människan besitter en oändlig kraft!

Vilket är ditt budskap till livet?

Våga dela med dig! Att våga vara en medmänniska i alla lägen, att våga mötas även i svåra situationer. Lära sig att vara just här och nu och vara tacksam för den man är och får möjligheten att uppleva.

Vilken är din största drivkraft? 

Jag har en vilja av stål att få må bra. Mer och mer att jag gör saker för min egen skull som ökar mitt välmående. Jag vet att jag förtjänar att må bra, att mina barn mår bra, och då måste jag i första hand må bra!

Varför väljer du att dela din historia här på min blogg?

Mamma och jag pratade om att skriva en bok till alla som lever i förhållanden och miljöer av misshandel, för att stärka budskapet om att det finns en vändning. Jag hoppas att jag kan hjälpa andra genom att berätta min historia, att inspirera till att det är bättre att dela med sig än att hålla igen.

Om jag så bara hjälper en person, så är jag både nöjd och stolt.

Hon har pratat öppet, ärligt och modigt. Jag märker att hon är stark, att hon har grävt och bearbetat. Reflekterat och bestämt sig. Bestämt sig för att ta livet vidare dit hon vill att det ska ta henne. Hon beskriver sin man som sin trygga stadiga fyr, som lyser i mörkret. Hon bekräftar att ensam inte alltid är starkast. Det kanske inte heller hennes pappa var, när han som liten pojke kämpade med sin ryggsäck, även den packad med uppväxt i missbruk och misshandel. Det är den pojken Johanna ser när hon sträcker ut handen. Pojken som även han stod och drog i sin pappas arm och fick ta hand om sin djupt alkoholiserade mamma.

Till Johannas egen blogg